Resandet är min passion. Indien är min passion. Jag kommer att skriva här mer om mina resor och särkilt om Indien men jag börjar med att kopiera ett Facebook-inlägg som jag skrev för 1,5 år sedan när jag första gången åkte till Ladakh, ett område i Indiens nordligaste hörn.

Sarita Sandström is at Leh Ladakh - The Land of High Passes.
September 7, 2023  · 
  
"Jag måste nästan nypa mig själv för att förstå att jag verkligen är här! I Ladakh! Först Dharamsala och nu här. Living my dream!
Men det var nog dock inte menat att jag skulle vara här idag! Följer en lång beskrivning om något som kan hända just i Indien:
Jag hade kommit överens med en taxichaufför igår att han skulle komma till mitt hostel kl 05 och köra mig till flygplatsen. Receptionisten sa att jag skulle ringa och påminna honom vid 04.30 men det gjorde jag inte. Står utanför hostellet i tid och ringer till honom 05.05. Han svarar inte. En kille kommer förbi med moped och frågar vad jag gör i mörkret. Säger att min taxi borde redan varit här men ingen taxi syns. Då ringer chauffören och säger att han kommer om 20 minuter. Tyvärr är det för sent! Killen tar min mobil och skäller ut honom. Samtidigt kommer en annan taxi farandes och killen stoppar den. Jag förklarar att jag har bråttom till flygplatsen. Chauffören säger att han är på väg dit och mopedkillen förhandlar mig ett bra pris. I taxin sitter redan en utlänning. Vi börjar prata, en vänlig själ från Argentina som också varit och lyssnat på HH Dalai Lama.
På flygplatsen ser jag att mitt flyg till Delhi är 1h 5 min försenat. Detta gör att tiden för att byta plan till Leh ( hämta bagage, byta terminalbyggnad, checka in bagage) krymper från 2h20min till 1h15 min. Jag pratar med argentinaren och han säger att innan han blev mindfullness-lärare var han en pilot. Samtidigt vänder en sikh som sitter framför oss och säger att han lyssnat nyfiket eftersom han också är en pilot. Vi börjar prata och jag säger att jag känner mig orolig över mitt fortsättningsflyg. Han tipsar om att checka in bagaget som priority så att den kommer ut först. Kvinnan vid flygdisken säger att det är sannolikt att jag inte hinner och att det finns inga fler flyg idag så att hon inte kan göra något. Det är bara att chansa och åka taxi mellan terminalen isf shuttle buss.
Flyget landar i tid och jag rusar till bagagebandet, 45 minuter kvar. Sikhen är där igen och tar mig till servicedisken för prebook taxi. Personalen tar mig ut och visar taxin. Chauffören kör på 10 minuter till terminalen. En halv timme kvar! Förklarar till första IndiGo -personalen att jag är rädd för att missa flyget och behöver hjälp. Han ropar till en annan man som för mig till en VIP-incheckningsdisk, jag visar mitt bordingkort och han säger "sorry madam, too late". Jag säger att jag måste komma till Leh idag och lovar att springa fort till gaten...och att kan bära mitt bagage om han bara tror att jag ta kan ta den in i planet. Han tittar på mitt minst 80 cm höga bagage, skakar på huvudet, ringer ett samtal och ger mig en biljett. Spring, säger han. Mannen som tog mig till disken står kvar, tar min biljett och börjar hasta till säkerhetskontrollen. Han går förbi alla och lyfter mitt bagage på bandet. Kvinnorna har egen kö i säkerhetskontrollen, han viftar mig dit. Alla släpper mig förbi i kön. Bagaget och jag går genom kontrollen utan problem. Mannen väntar på andra sidan igen och börjar springa med mig, han frågar kortaste vägen till gaten som fortfarande visar sig att vara öppen. Personalen välkomnar mig, säger att mitt bagage är för stort för att ta in och att de tar hand om det. De tittar på mitt pass och säger "oh, is your name really Sarita, how come, you are not Indian?" Nej inte i detta liv, svarar jag. Jag tackar och lovordar allt och alla.
10 minuter senare rullar planet.